Torsdag 15/12
Kl 11:59 publicerar jag ett inlägg och berättar om hur jag fortfarande inte känner av någonting. Sista tiden av graviditeten hade jag mycket sammandragningar, men även dem började "
glesas ut" så att säga. Jag kände mig förtvivlad och stressad och jag blev mer och mer säker på att jag skulle gå över länge och kanske t o m ända till julafton! Därav min stress.
Hade det inte varit för att julafton låg så nära hade jag aldrig ringt min barnmorska och bett om att få göra en hinnsvepning. Men för att hjälpa förlossningen på traven så ringde jag henne direkt efter jag publicerat mitt inlägg. Hon var upptaget när jag ringde och skulle ringa tillbaka till mig.
Kl. 12:30 ringer hon och då vi skulle ses på måndag igen så sa hon att vi kunde prata mer om det då.
Hon tipsade mig återigen om att massera bröstvårtorna som visat sig vara effektivt.
När vi la på var jag liten smått besviken över att inte få komma typ direkt, eller iaf dagen efter (fredag) så satte jag mig i soffan och testade. Celine låg fortfarande och sov så jag hade iaf inget bättre för mig. Efter knappt 5 minuter så börjar jag få sammandragningar som kom underfär var 3-4:e minut. Inga onda sammandragningar utan bara vanliga som inte känns mer än att magen blir stenhård (typ som du gjort ett gäng sit-ups).
Efter ca 15 minuters masserande så börjar sammandragningarna att kännas lite grann. Fortfarande inte ont, utan bara
känns mer. Celine vaknar och sammandragningarna fortsätter komma var 5-20:e minut. Dem känns så pass att dem är "störande" och jag har ingen vidare lust att stå och laga iordning lunch åt Celine. Då Celine ätit dåligt senaste tiden och fått tänder hade vi 2 barnmatsburkar hemma som ju är "lätt tuggad" mat om man håller på att få tänder så jag värme en burk åt henne som hon glatt åt.
Fortfarande så tror jag att dessa sammandragningar ska lugna ner sig och till slut avta som dem brukar göra och har gjort i slutet av graviditeten. Vid 14-tiden ringer jag Sebbe och berättar att jag har dessa täta sammandragningar. Han undrar om han kan ta en "snabb" fika, vilket jag inte har något som helst emot då en gammal lagkompis är i stan. Och liksom förra gången (med Celine) så är han och fikar när förlossningen startar. Ganska komiskt. Samma fik också!
Jag tänker att även om förlossningen inte startat (vilket jag fortfarande inte tror att den har vid det här laget) så packar jag den sista packningen så som kameror osv samt ställer fram bilstolen IFALL den startar. Sen tänker jag att om den inte startar nu så är dessa sammandragningar säkert ett tecken på att den kanske snart skulle göra det.
När kl närmar sig 16:00 och Sebbe fortfarande inte kommit hem börjar jag bli irriterad just för att sammandragningarna börjar kännas mer som små värkar. Jag är ingen rolig mamma åt Celine den här dagen. Jag vill att Sebbe ska komma hem och ta hand om henne då jag helst bara vill sitta i soffan. Jag ringer Sebbe som inte svarar men till slut så visar det sig att han stack iväg och spelade biljard också. Arg och sur blev jag då jag får så dåligt samvete över att jag har Celine att ta hand om med värkar och han är och roar sig fast han sa att han skulle ta en "s
nabb fika" och sen komma hem.
Mamma ringer (precis innan jag tänkt ringa henne) och jag berättar om mina sammandragningar och vi överväger hurvida hon eventuellt ska komma och hämta Celine eller inte och att jag fortfarande inte vet om förlossningen har startat eller inte.
Kl 16.20 ringer jag förlossningen och talar om att jag inte vet om det är värkar jag känner eller kraftigare sammandragningar. Plus att jag talar om att jag inte vet hur vi ska göra med Celine och barnvakten. Hon (barnmorskan) tyckte det lät som att det var på G iaf och att jag skulle avvakta och se om "värkarna" kommer mera regelbundet.
"Värkarna" kommer var 10-15:e minut nu. När jag sitter ner och vilar kommer dem var 15-20:e minut, medans om jag är uppe och går var 10:e minut.
Sebbe kommer hem och jag går direkt och lägger mig i sängen för att få vila och vara ifred lite. Han tar med sig Celine och åker och handlar sås som fattades till kvällens middag.
Vi kom också fram till att mamma skulle komma och hämta Celine
just in case förlossningen startar. Och eftersom det närmade sig godnatt tid så var det schystare om Celine fick åka och sova hos mormor och morfar direkt än att vi skulle behöva väcka henne mitt i natten. Mormor kom vid vid 19 och för att dem skulle slippa åka kommunalt hem till Sjöstan skjutasde Sebbe dem.
Påvägen hem hyrde han med sig 2 st filmer och köpte lite godis. Mina "värkar" börjar sakta men säkert kännas mer och mer och jag inser att hela den här långa eftermiddagen med sammandragningar har resulterat i att små värkar har startat och det här är vad som kallas
latensfasen.
Vi tittar på filmen, Irene Huss, och käkar godis. Jag får en värk var 10:e minut när det helt plötsligt dröjer 30 min mellan en värk till nästa. Skumt!!
Kl 22 är filmen slut och jag är riktigt trött och vill bara gå och sova och vila IFALL det startar på riktigt senare under natten. Jag tänker att så mycket mer kommer nog inte hända ikväll utan jag planerade att gå och lägga mig och vila /sova så gått det gick och sen vakna mitt i natten eller tidigt på morgonen av att riktiga värkar kommer.
Jag går och borstar tänderna och går sedans och lägger mig. När jag lägger mig ner blir värkarna ytterligare lite kraftigare och jag känner att jag vill andas långa djupa andetag varje gång.
Kl 22:30 får jag en MEGA värk som gör SJUKT jävla ont, och lång som faaaan var den och så knäpper det till. 30 sekunder senare och när värken har tagit slut kommer Sebbe in till sovrummet och jag tror han frågar
"Hur känns det?" Det tar någon sekund innan han får svar för jag känner hur det börjar rinna i trosorna. Jag svarar
"Jag tror vattnet nyss gick!!" Jag reser mig upp och vi tar några kliv bakåt ut från sovrummet och så säger jag
"Jag har inte kissat på mig utan det är vattnet som går". Sebbe blir lite chockad att det hände så plötsligt och jag likaså. Vi står i hallen och kramas en stund och inser att vi snart ska få en till liten bebis. Sen springer jag till toan för att vi ska slippa stå och plaska i en pöl. Sebbe hämtar en handduk och börjar mer eller mindre stressa. "KOM vi måste åka"
Härifrån går allting väldigt fort så häng med!
Jag lugnar ner Sebbe och säger att vi måste ringa förlossningen först och medans jag gör det så går han ner med packningen i bilen och kör fram den till porten. Jag ringer förlossningen från toan då det fortfarande rinner vatten. (BTW häftig känsla att få uppleva att vattnet går tycker jag.)
Jag får berätta om läget och jag ville gärna komma in på en gång, men eftersom fostervattnet var klart så tycker dem att jag ska avvakta och se hur värkarna ter sig nu efter vattenavgången då dem ju tidigare hade kommit med 10 mins mellanrum. "OK", svarar jag och så lägger vi på.
Kl 22.51 skickar jag ett sms till mamma och säger att vattnet har gått, men att vi ska avvakta och se hur ofta värkarna kommer.
Sebbe kommer tillbaka och blir inte jätte glad när han fick höra av vi skulle avvakta värkarna. Han hjälper mig att ta tid på dem, och med hjälp av värktimer på internet så kommer dem var 2-3:e minut och hon på förlossningen tyckte vi skulle komma in om dem började komma var 5-7:e minut.
Kl 22.59 är vi fortfarande hemma och jag drar iväg ett blogginlägg om att vattnet gått för 30 min sen. Jag står i hallen med en handduk runtom mig för att vattnet fortfarande rinner.
Värkarna har ökat i smärta, men fortfarande så kan jag andas igenom dem utan att pinas till döds.
Jag ringer förlossningen igen och säger att värkarna kommer 2-3:e minut och hon säger: "KOM IN".
På med brallor och så begav vi oss. Härlig känsla att lämna lägenheten och veta att nästa gång vi kommer tillbaka har vi våran bebis med oss!
Fortfarande klarar jag av värkarna bra trots att dem gör djävulskt ont, men tänker att eftersom jag inte känner SÅÅ mycket ännu så har jag en lång resa kvar då jag vet vad som komma skall.
Eftersom vi åkte hemifrån strax efter 23:00 så slapp vi som tur var trafik för hade vi hamnat i bilkö hade hon födds i bilen.
Kl 23:30 kommer vi fram och blir inskrivna på förlossningen på BB Stockholm, Danderyds Sjukhus.
En barnmorska tar emot oss och visar oss vårat rum, tar blodtryck och berättar att en annan barnmorska ska komma och sätta ctg-kurva och sen undersöka mig och ev. ge mig lustgasen.
Jag får sätta mig på sängen och så visar hon hur Sebbe kan trycka på mina knän för att stabilisera mitt bäcken när en värk kommer och faktiskt så var det liiiiite skönare. Jag blir sjuuuukt törstig och ber om vatten. Öken i munnen ju när man andas så häftigt under en värk.
Och på tal om värkarna, dem blir kraftigare och kraftigare och när hon berättade att en annan bm skulle komma och göra ctg-kurva, SEN undersöka mig och SEN ge mig bedövning tänkte jag att det klarar jag inte. Jag behöver den där lustgasen NU för nu har dödens värkar börjat. Plus att värkarna kommer varanan minut hela tiden.
Kl ca 23:50 kommer äntligen barnmorskan och hon ser att värkarna är kraftiga nu. En student får också vara med under förlossningen då jag godkänt detta när vi kom. Barnmorskan kopplar ctg:n för att få koll på bebis hjärtljud som lät fint. Sen undersöker hon mig direkt och låter därefter även studenten undersöka mig innan hon talar om hur öppen jag är. 8 cm öppen! Här viskar hon till Sebbe att
"nästa värk kommer hon vara öppen 10 cm", vilket stämde enligt studenten.
Fredag 16/12:
Jag får vända mig om och ställa mig på knäna och hänga över ryggstödet på sängen. Äntligen får jag lustgasen också! Jag känner hur bebisen börjar trycka på nedåt med huvudet.
Kl 00.08 efter en värk säger barnmorskan att det inte är långt kvar. Jag svarar henne
"Jag kan ta EN värk till". Hon svarar att det nog är några stycken kvar och att vi tar en i taget.
Jag får en krystvärk, krystar och krystar och plopp så kommer huvudet och plopp så kommer hela hon.
EN krystvärk, EN minut !
Kl 00.09 födds hon, fina lilla Lovelia och skriker fint direkt när hon kommer ut och mår prima. Jag och Sebbe är alldeles super chockade att det redan är klart. Vi hade ju precis kommit in ju för 39 minuter sedan !! Och jag hann ju aldrig få sådär jätte många jobbiga värkar utan några stycken inne på förlossningen. Jag trodde ju att det skulle ta lång tid eftersom jag inte hade dem där dödande kraftiga värkarna när vi åkte in. Jag och Sebbe kunde liksom sitta och prata i bilen, något vi inte kunde göra förra gången!
Alla inne på rummet är lite chockade att det gick så fort och barnmorskan sa:
"Du hade rätt! Det var en värk till."
Lovelia hittar sin egen väg till bröstet och börjar direkt snutta. Jag får krysta ut moderkakan och sen får vi mysa och fika i några timmar inne på rummet. Jag blir undersökt och syr ett litet "oviktigt" stygn som hon sa och så får jag duscha. Jag mår hur bra som helst verkligen! Och inte sved det att kissa heller. Det ända som kändes var
eftervärkarna. Jäklar va kraftiga eftervärkar jag fick. Innan vi blir utskrivna från förlossningen mättes och vägdes lilla underverket:
3395g och 52 cm lång.
Kl 03.15 blir vi flyttade till vårat hotellrum och så börjar livet som tvåbarns förälder>> UNDERBART!
Återigen, välkommen vår fina älskade Lovelia till världen och TACK för en underbar förlossning !!!